ruutha

Det går att promenera rakt genom skogen längst den asfalterade cykelvägen, med de grusiga stigarna till höger och det halvfärdiga bygget till vänster, bara rakt fram mot en skola i hårda konsonanter, mot trafik som inte skulle hinna bromsa in för dig om du inte stannade själv. Gör helst det. Det går att fortsätta mellan höga husväggar, uppför branta stentrappor, ned för ojämna kullerstensgator som spruckit upp och flyttats om. Vricka inte fötterna där. Tillslut når du vatten och ser båtar med oljade trädäck och bord med rutiga dukar och handplockade blommor som sloket hänger över kanten på någons dricksglas. Det står en öppnad vinflaska på bordet som vinden seglar rätt över däck. Där finns turister i mörka solglasögon och hatt och ny kamera som hänger runt halsen så att det sträva bandet skaver mot nackskinnet. De kommer att fråga dig om vägen, men du kan inte svara. Det är okej, de kan fråga någon annan. Där finns affärsmän i tunga, allvarliga kostymer med mobiltelefoner som de trycker mot sitt öra samtidigt som de trängs med brunbrända, soltrötta barn i kön till glass i strut. Eller det där har förresten redan hänt. Nu är glassen utbytt mot skolböcker i liten ryggsäck. Och folk har mindre tid, så håll till höger i rulltrappan. Men om du vill så går det att ta avstånd från bruset och den gråsprängda underjorden som rör sig i ljusets hastighet, som öppnar och stänger dörrar för folk som avlöser varandra, som alla är påväg någonstans eller har ångrat sig eller måste hem eller vidare eller bara har vant sig vid att låta blicken flacka mellan dessa hållplatser. Det går att gömma sig i hörlurar och pekskärmar och låta kroppen vara tung mot sätet. Det går att försvinna bort i mängden av luft som andra redan andats, suddas ut i den och bli ingen som någon känner igen. Låta bli att ta plats i något som helst sammanhang, bara kliva ur, trycka paus, fast helst stopp. Kalla mig otacksam eller vad du vill men jag behöver det här, att retirera. 

 

Kändes som att ett kapitel som har varit väldigt närvarande under de senaste åren på något sätt avslutades igår när jag åkte ifrån vår festival. Det som började med en idé om att starta en klubb blev till tre klubbar, en ideell förening, ett handelsbolag och en anställning för att ordna en festival. På torsdag flyttar jag ifrån Umeå för att göra det där som jag ändå har utbildat mig till så nu är planen att lära mig ett språk, resa och härja med juridik som kanske gör världen lite bättre. Jag har sålt i princip allt jag äger och packat tre väskor som följer med mig till Stockholm där jag blir kvar de kommande tre månaderna. Efter det har jag ingen som helst aning om vart det bär. Men jag lär väl märka.