ruutha

Kära framtida man,

Jag har ingen aning om vem du är. Men det skulle inte skada om du kan tänka dig att helt och hållet ta ansvar för dammsugning och matlagning. Jag lovar att alltid diska och baka kladdkaka. Jag kan köpa grejer också, typ sushi och pizza. Och någon gång då och då kan jag laga en sjukt god vegetarisk lasagne. Men mer än så blir det nog dessvärre inte i matväg.

Du kan ju höra av dig när du känner att det är dags att flytta ihop med mig (ingen press).

Din Amanda

 

I slutet av Emil Jensens föreställning sa han att han skulle stå utanför och att det gick bra att komma fram och köpa en skiva, en väska eller bara få en kram. Mamma tyckte att jag skulle gå fram: "Kom igeeeen! Gå fram och fråga om en kram! Du vill ju ha en kram! Ska jag gå fram och fråga om du kan få en kram?"  Jag kände mig som om jag var 12 år gammal och stod längst fram på en Backstreet Boyskonsert. Med min mamma. Så jag köpte en tygpåse och så fick det vara bra med det. Herregud, vem går fram och kramar om folk när det dessutom har annonserats innan? Det hade ju blivit pinit. 

Ps. Jag ville ha en kram.

Martyren har suttit på min ena axel och pickat mig oskönt i huvudet med vass näbb, slitit i mitt lugn med vassa klor alldeles för länge nu. Nu är det jag och jag som tar ett allvarligt snack, plockar upp kalendern och sätter lite ytterst tydliga mål för tillvaron. Herregud, vad bra jag är på att stoppa huvudet i sanden när det gäller vissa saker. Hur svårt kan det tillexempel vara att lämna tillbaka en hyrfilm i tid? Förseningsavgift på 170 kronor? Det är ju så man skäms inför sig själv.

Det finns inget ord jag avskyr mer än ordet "snippa". För hur fan kunde vi bli så obekväma med att uttala de ord som redan finns för det kvinnliga könsorganet att vi var tvungen att hitta på en manlig variant på temat?

Män har en snopp, penis, kuk.
Kvinnor har en slida, vagina, fitta.

Ni snippsägare där ute, nu skärper ni er.

Kära ni,

Idag har jag varit delaktig som föreläsare på en kurs på universitetet tillsammans med en kvinna från centrum mot våld och en åklagare. Jag pratade om möte med brottsoffer utifrån min erfarenhet från kvinnojouren. Och dagar som den här är jag så otroligt stolt över att alla kvinnor som inte ger sig. Som, på olika sätt, kämpar ihärdigt mot maktstrukturer som föder våld och förtryck. Som inte accepterar ignorans och klappar på huvudet och som aldrig överger sin övertygelse.

För det är inte lönlöst. Det är ytterst viktiga frågor för det handlar faktiskt om liv och död. Och om inte det så vikten av ett värdigt liv på lika villkor. Och varje gång du väljer att markera var du står så gör du en skillnad, för dig själv och för andra.

En speciell tanke går till Maria B. Jag följer ditt fantastiska arbete på avstånd. Du är en hjälte.


Systerligt, Amanda

"Jag förstår inte hur det kan komma sig att så många palestinasjalar helt plötsligt blir till gabardinbyxor så fort de kommer ut i arbetslivet".

Sa min mamma ikväll. Och det var fullkomligt briljant sagt. Hon beskrev sedan hur hon en gång i tiden utbildat sig till lärare för att hon hade en brinnande vilja att göra ett bra jobb i form av att möta upp barn och ungdomar, bry sig om, förändra. Och många som hon pluggade med hade samma inställning men hur de istället dog av direkt de kom ut på en skola.

Hej idealist, vart tog du vägen? Försov du dig, hamnade du på fel buss eller orkade du bara inte gå hela vägen? För snacka går ju men i alla lägen där det handlar om att faktiskt agera blir det helt plötsligt mycket svårare för många. Och var sitter den tvekan? Sitter den i hjärtat eller i huvudet? Hej fegis, vad hände? Blev du darrhänt av nervositet, skakad av verkligheten eller sömnig i ögat av den allvarliga utsikten?

Eller fogade du dig bara i ledet av gabardinbyxor?

Jag och min bästa vän i hela världen har varit oskiljaktiga sedan vi var tolv och jag för första gången hälsade på henne och hennes hästar. Då hade hon redan haft sin alldeles egna ponny i fyra år. Idag kör hon trav och rider monté och jag är stolt, stolt. Dels för att hon i äkta arbetsmyra-stil orkar stiga upp tidigt en lördagmorgon, cykla ut till travet och mata sina hästar, dels för att hon är så otroligt duktig på att hantera dessa stora, mäktiga djur. Jag vet ingen tuffare, bättre, finare tjej än min Emma. Hon är idol2009 för mig varje dag.

Igår letade jag ljus påväg till skolan. Lät solen blända mig ur led och pratade med Anso i minst två kvarter om hur mycket jag älskar bra väder. Idag tror jag aldrig ens att solen orkade klättra över hustaken. Istället snöar det och Umeå badar i grått. Människor flyr in i tjockjackor och nedstämt humör. Och jag tycker så sjukt, sjukt synd om mig själv. Som ni hör.

Förrförra hösten gick jag ett halvår på konstskola. Jag tog uppehåll från allvarlig juristutbildning och satt på barfotagolv och tecknade, målade, animerade, skulpturerade. Första dagen skulle vi teckna av varandra. Vi satt nära, nära, mittemot och hade två minuter på oss. Jag gjorde mitt bästa och tyckte att det blev skit. Skämdes inför de andra och tryckte ritblocket nära bröstet så ingen skulle se att jag inte hade något där att göra. Men det var svårt att hålla sin otillräcklighet för sig själv när vi en timme senare skulle sätta upp alla bilder på en vägg och "prata om dem". 

Vi pratade om varandras sätt att uttrycka sig i 6 månader. Ganska snart insåg i allafall jag att prestation inte hade något med saken att göra, för inget var rätt. Eller fel, för den delen heller. Det bara var. Det handlade inte om att göra snygga saker, det handlade bara om att göra något. Och ingen har mer rätt än någon annan att uttrycka sig.

Mycket annat kan handla om prestation. Vi kan tävla med varandra om allt möjligt, men för mig kan det som ska vara kreativt aldrig handla om prestation, för då kväver vi själva syftet med skapandet. När vi är små leker vi hejdlöst och det finns inga krav på att det ska vara snyggt eller bra. Det är leken som sådan som är viktig. Kanske för att vi måste leka. Kanske för att leken är ett sätt att möta upp en annars allvarlig vardag som kräver massa, massa av oss. Och när vi blir vuxna kanske vi inte behöver den typen av lek längre, men ändå någon annan, liknande. Och då tycker jag att vem som helst ska skriva, rita, sjunga, dansa, spela teater, jonglera eller vad som helst. Verkligen bara för att det är ett befriande sätt att andas ut allvaret på.