ruutha

Sommaren som en varm famn, jag tog bilen och körde söderut. Hjulen som glödande klot mot den varma asfalten. Rafsade ihop en väska, satte mig på första flyget bort. Hela tiden söderut. Ville aldrig stanna. Pratade högt för mig själv i bilen, såg okänd landsbygd försvinna förbi genom tågkupens fönster, satt tyst i en taxi i en främmande stad där den enda jag kände igen var Jonathan Johansson som sjöng för mig på radio. Visste inte vart jag skulle, eller ville. Mest bara bort från e4an och lägenheten med den tjocka, klibbiga värmen. Som ett fodral. Bort från aircondition och kontorslandskap och heltäckningsmatta och headset. Känslan av att vara inlåst. Känslan av att vara jagad av en sommar som försvinner och stå där med bara en höst och en vinter kvar. Känslan av att gå vilse på en gata i en ny stad och där och då bara bestämma sig för att det är dags att vi två lär känna varandra. Bjuda in sig själv. Gå fram och ta en främling i hand. Inte tveka så jävla mycket som man annars gör, hela vintrarna. Inte bry sig, prata rakt ut i tomma luften, se vad som händer. När det händer. När det vänder.

Så ska jag berätta lite hur jag tänker kring allt vårt klubbande, hur man gör när man inte alls vet hur man gör, vad man kan tänka på och lite allmän pepp, imorgon på Umeå musikmässa. Äger rum på Hamnmagasinet kl 13.00. Ba så du vet!

Så är det för att jag håller på och multitaskar livet ur mig själv för tillfället. Jag älskar det men börjar ärligt bli ganska trött. Jag lovar dock mig själv att efter att allt det här är klart, när jag har slutat jobba halvtid på försäkringsbolaget, halvtid med festivalen, all-tid-över med examensarbetet och alla klubbdatum är färdigspelade, DÅ. Då ska jag flytta till Stockholm, bara gå till min praktikplats och kanske jobba lite extra på helgerna med något snällt. Förutom det ska jag inte lova bort mig till någonting, absolut inget, inte nått. Ahhhh. Den tanken. Som ljuv musik i mina öron.

Ibland händer det att jag trycker upp porten till mitt nedgångna trapphus och slås av precis samma lukt som jag gjorde första gången jag skulle titta på min lägenhet. Det känns som minst hundra år sedan men jag minns precis känslan. Som timmarna innan födelsedagen när man var liten: hög puls, svettiga armhålor, flimmer i hjärta och mage. Jag hade bott i studentkorridor på Mariehem ett helt (jävla) år, pluggat den värsta terminen på mitt program och mådde en blandning av nära intill väggen av det-ordnar-sig-aldrig och kommer-inte-en-positiv-förändring-snart-(det kan va vadsomhelst)-så-vet-jag-inte-vad-jag-gör. Då, strax efter att livet hade lagt en liten blindtarmsinflamation som grädden på mitt mos, fick jag veta att jag hade fått en lägenhet mitt i stan. En tvåa på 52 kvadrat, billig hyra och snedtak. För mig var det ungefär som att skrapa fram tio miljoner på triss. Jag fick ett hem och det blev början på något nytt och osårat. Idag när jag tryckte upp porten till trapphuset slogs jag av precis samma lukt som då. Den ofräscha blandningen av sliten pizzeria, smuts och inrökta väggar. Hur oglammig lukt som helst men ändå en utav mina absoluta favoriter.

På fredag borde alla i Umeå komma på vår klubb Folkhemmet på Scharinska för då har vi den stora äran att få gästas av Jakob Hellman. Det känns lite som magi tycker jag.

Hamnade mitt ute i verkligheten för ett tag sedan. Kände mig som om jag befann mig mitt ute i havet i en liten roddbåt, omringad av kötttörstande hajar. Hajarna i det här fallet var en grupp av kvinnor, blandade åldrar och ett litet, litet nyfött barn. I en grupp av kvinnor där det finns ett litet, nyfött barn förstärks ofta normen om den ömma och ljuva modern. Kvinnorna blir som sommarängar, som bullar och saft, som källor av ömhet och omtanke. Och jag som tillhör gruppen: 80talist med matkunskaper begränsade till Leilas kokbok om chocklad och ett ständigt påpockande behov att finna mig själv, helst i olika kultursammanhang, känner direkt att detta blir liiite mer än jag kan hantera. Speciellt när den äldsta kvinnan i sammahanget tittar upp från sin egen barm, vid vilket det nyfödda barnet sover sött och säger: "Amanda, snart är det din tur".

I detta läge har jag redan letat upp en flyktväg, kastat mig ned för sprialtrappen eller ut genom fönstret och sprungit tills benen slutat bära, i tanken. I verkligheten händer såklart inte detta. I verkligheten står jag fastnaglad i cirkeln av andra med kvinnligt könsorgan medan dessa vänder sig mot mig och lägger sina moderliga huvuden strax lutad mot axeln samtidigt som de framkallar något slags pillemariskt leende som betyder: jahaaduuu, snart ÄR det din tur. ALLA skola vi denna väg vandra. För alla kvinnor vill ha barn, alla kvinnor KAN FÅ barn och alla kvinnor har ett ansvar att längta efter barn och tycka att det gulligaste som hänt i livet var när ungen spritsade ditt face med bajs eller cafelattehänget på café station tillsammans med väninnorna. Jag känner hur jag blir stel som en pinne, hur det obstinata sprider sig som ett gift i kroppen. För det är precis det här som får mig att aldrig någonsin vilja skaffa barn. Det är kvinnor i grupp som helt onyanserat förstärker könsroller som får mig att vilja kräkas ur mig: JAG VILL AAAAALDRIG HA BAAAARN, samtidigt som jag förvandlas till en stor grön fruktansvärd hulken-liknande varelse. Låg mig va något annat än ett sockerrosa förkläde eller om det känns svårt, låt mig bara va. Nu kollar vi på ungen, säger att hon är fin, att hon kommer att bli en hjälte en vacker dag, hyllar kvinnan som fött henne för att hon lyckades pressa ut kiddon ur sitt kön (för det är fanimig en prestation som absolut förtjänar att hyllas). Men vi låter bli att skapa kvinnlig sektstämning och vi låter absolut bli att tycka att kvinnor som inte känner för att upprätthålla den rätt så förlegade könsrollen borde ha dåligt samvete för det. Jag är inte kall eller själlös eller egoistisk bara för att jag vill mer med mitt liv än att vara en levande kuvös. Men jo, jag hoppas att jag en vacker dag får barn. Och då hoppas jag att jag kommer att vara en tillräckligt bra morsa för att låta dem vara mer än bara sitt kön.

Umeå är inte en vacker stad. Det är en trubbig stad i lerbrunt och betonggrått med en stadskärnan som osar av E4a och korvvagn och sinnesslö kommunalpolitik och småstads-vi-tar-vad-kedjorna-ger-oss-konsumtion. Vid älven ligger en fotbollsplanstor parkeringsplats i asfalt, två fallfärdiga restaurangbåtar och ett misslyckat försök till en park. Förutom detta sätter grävskoporna sina tänder i det mesta de kommer över, jämt och ständigt. Gamla hus rivs ned, vägar bryts upp, för att projekten sedan ligga stilla som lik i evigheter. Trots allt detta känner jag en fullkomligt villkorslös kärlek till den här staden och tanken på att flytta sjuttio mil härifrån framkallar en vilja att ställa mig på apberget och bryta ut i en storlip, involvera okända människor på torget i en gruppkram. Jag verkligen älskar Umeå med dess stora, röda, pulserande, blodfyllda hjärta. Alla hårt knutna nävar, alla upprop, all kreativitet, all värme, all pepp, alla vängäng som håller ihop resten av livet, allt systraskap, allt det där som lägger sig som en smocka mot det som är ytligt, fåfängt, girigt, egoistiskt. Om så allt skulle rivas och det skulle byggas en stor galleria av hela staden så älskar jag Umeå ändå. För det som inte syns men som känns så nära och på riktigt. För det som inte är hittepå och skit, för allt det som har uppfostrat mig. Jag tar med mig Umeå vart jag än går.

När allt det här är över, när våren äntligen är här och jag står där med mitt examensbevis i stadigt grepp, då ska jag bjuda in till fest i dagarna tre i min lägenhet. Det kommer att finnas obegränsat av fika och sprit. Och alla som vill får komma. Och alla som kommer får vara förberedd på att jag kommer att dricka starka groggar till mitt fikabröd. Välkomna.

Hej min vän i Paris. Ibland tänker jag på den där gången då jag kom cyklandes uppför den långsega backen till ert hus och foten gled av trampan så att lilla knät rev upp asfalten, fast mest tvärtom. Och gruset låg fastslickat i öppna såret och smärtan pulserade som satan och jag reste mig snabbt upp och drog upp cykelliket från backen, för att inte damen i höga gröna stövlar och flanell på andra sidan vägen skulle se hur mycket jag skämdes av känslan: hallå, tolv år och du fumlar ned dig själv på gatan i svagt uppför, skärpning! Pinsamt! Har du en nål? sa jag och petade ut gruset sittandes i ert badrum, det med de storblommiga rosa väggarna. Jag minns att du var imponerad. Jag minns att du sa att det såg rätt illa ut. Mest för min skull. Det var inte så farligt men du såg att jag behövde höra det. Sedan hjälpte du till att peta bort lite grus med nålen du också medan jag kved som en sårad.

Kom hem snart, jag saknar dig.

Efter att vi hade kommit fram, sovit en natt, druckit starkt, stack vi direkt till kyrkan. Jag sket verkligen av hela mitt hjärta (fungerar enbart i teori) i James Blake. Kände att Hajen, Idiot wind, Amanda vad-hon-nu-heter-i-efternamn gick jättemycket före. Och när hon började sjunga I'll keep it with mine så ville jag lite dö. För just den tunga våren, varje gång som hjärtat kändes aj hade jag lyssnat ihjäl mig på Nicos version, verkligen på repeat. Idag, denna jävla skitdag, till ära plockar jag fram dem igen, både Nico och Idiot Wind. Min bästa armé. Skiter i allt, gömmer mig i täcket. Ba adjöken, adjö worddokumentet i min dator som kallas utkast 1, som har bestämt sig för att bli min död. Jag orkar inte.

Förra veckan var jag på en föreläsning om hur man ansöker till Europeiska kommissionen (som motsvarar vår regering i dess funktion, fast på EU-nivå). Det är ett omfattande ansökningsförfarande som går ut på att testa den som söker från topp till tå. De tester som används till detta används även inom armén och bygger på flera olika delar, liknande högskoleprovet, fast betydligt mer omfattande och därtill även ett intervjuförfarande och slutligen gruppövningar tillsammans med andra sökande. Bara av att höra om detta elitisiska uttagningsförfarande blossade ungefär samma känslor som jag hade inför varje enskilt diagnostiskt test i matte, genom hela min skolgång. Jag var iiiingen höjdare på matte. Jag lärde mig aldrig sjuans gångertabell, jag fick svettningar av nationella prov och jag har aldrig vågat göra högskoleprovet för jag är övertygad om att mattedelen skulle skrika till  mig i versaler någonting liknande: VAD FA-AN GÖR DU HÄR SLASH HUR HAR DU ENS KLARAT DIG FRAM I LIVET DIN MATTESOPA. Jag får för mig att skrivvakten skulle titta på mig och ba: men asså lilla gumman, gå hem och gör någonting annat, som du är BRA på. Men hursomhelst, på denna föreläsning var det en kvinna där som tagit sig igenom och fått en plats på kommissionen. När hon sökte fanns det 8 platser och det var 57 000 sökande. FEMTIOSJUTUSEN SÖKANDE. Jag var tvungen att fråga henne: HUR gjorde du? varpå hon svarade: Jag visste att jag inte skulle vara den som var bäst utav alla de femtiosjutusen sökande, men jag visste att jag skulle vara den som var mest förberedd. Så hon övade. Tog först reda på allt hon var dålig på och sedan tränade hon och nötte dessa delar tills hon hade utarbetat ett system som hon kunde lita på. Hon visste exempelvis att första frågan på ord-delen, den skulle hon svara fel på. Så då gjorde hon den snabbt och hade hon tid över gick hon tillbaka i slutet och gjorde om den. Jag frågade även hur hon hade hittat självförtroende nog att tro att hon någonsin skulle vara bland de 8 som tog sig in och då svarade hon att hon hade tvivlat massvis med gånger och gråtit massvis med gånger men att hon visste att om hon bara var så förberedd som hon någonsin kunde bli så skulle det gå. Och det gick. Och jag är djupt imponerad av hennes ansträngning. Det som gör skillnaden är inte alltid vad man kan eller vilka förutsättningar man har från början utan hur mycket man är villig att satsa för att utvecklas och lära sig. Bara aldrig ge sig, fortsätta nöta och traggla och kämpa tills det fanimig blir som man vill.

Jag har längtat länge efter en stor förändring och nu blir det äntligen av. I slutet av juni flyttar jag till Stockholm för att praktisera här. Känns faktiskt helt sjukt. Och helt rätt. Och helt stört jävla roligt.