ruutha

Jag har otroligt svårt för hejdå och klarar sällan av hejdå-situationer. Måste skämta bort dem eller helt enkelt undvika dem. Men jag säger bara det, om jag kunde så skulle jag bära den här kvinnan i en liten påse på min rygg, jämt och ständigt, så att hon alltid var där jag är. Då skulle livet vara en dröm/en saga och min rygg skulle även bli ett massivt stycke som jag skulle kunna skrytvisaupp på Iksu, jag kanske till och med skulle bli känd. "Kvinnan som bar sin bästis i en liten påse på ryggen ett helt liv" - hur känns det? skulle tv/tidning fråga mig. Och jag skulle ba: Jo, det känns JÄTTÄBRA! Eller vad säger du Annso? Och då skulle hon krypa upp ur påsen (lite nyvaken för det blir varmt och gossigt nere i påsen så hon har slurat till lite) och inte säga ett endaste ord, bara ge mig en varm kram och le sådär som bara hon kan (se bild ovan), samtidigt som det flyger upp lite fjärilar ur påsen också, eller jag menar: KONFETTI. Och tv/tidning skulle inte kunna få fram ett endaste ord, utan bara lägga huvudet på sned och le och typ tappa micken, alternativt också vilja bli buren i påsen men där sätter jag ned foten och säger NEJ. Och sen så är det verklighet och måndag med tillhörande ostkupehimmel (likamed helvit himmel och man känner sig instängd) och ingen bästis i närheten för hon är i Stockholm och jag är i Umeå och snipp, snapp, snut, så var den sagan slut.

Igår spelade vi (Kapellet) på operan. Emma körde travlopp så jag spelade de första timmarna helt själv och det var första gången någonsin som jag gjorde det. Ingen livlina, ingen vän att ringa eller publik att fråga. LÄSKIGT. I versaler. Men det gick bra och det var KUL. Även det i versaler. Ikväll spelar vi på Scharinska med Folkhemmet. Bara så att ni vet! Kom gärna dit och dansa om ni är umebor. Annars får ni ha det fint i den stad där ni är! First Aid Kit har inget med den saken att göra, de är bara ett trevligt inslag i alla sammanhang så jag slängde in dem även här. Nu: treflig helg.

Tog mig i räddkragen och gick upp och pratade med min handledare. Mådde fysiskt illa innan. Vetskapen om att man är en eftersläntrare smakar INTE sött, vandra icket denna väg obs! obs! och så vidare. Eller jo, förresten, jag tar tillbaka det där. Vandra visst denna väg, hur mycket som helst. Om det är så att du inte orkar eller kan eller det bara inte går. Man behöver inte be om ursäkt för att man inte orkar, man är fanimig bara människa, inget mer. Ibland orkar man först ett år senare. Ibland är det bara så. Men då måste man också bita i det riktigt sura äpplet och traska upp dit till femte våningen på juridiska institutionen, känna hur man helst skulle vilja smälta in i väggarna för att man inte har någon som helst lust att stöta på den där gamla kursaren som nu sitter och forskar i ett av rummen där uppe medan man själv bara har lökat runt sen sist, för att sedan knacka på hos handledaren (som inte känner igen ens face längre) och erkänna att det blev så, att det var det valet som man gjorde. Stå upprätt och ba blotta den förbannat nakna strupen, så varsågod: här är jag. Har man tur säger han då: Men du, det är absolut ingen fara, ingenting har förändrats, du har samma förutssättningar nu som du hade då. Nu gör vi såhär. Nu slutar du oroa dig för att du ska göra saker rätt och gör rätt saker istället. Vad tror du om det?

Läser det här och känner hur irritationen springer i blodet, för jag har själv varit där. Inte kanske i form av en arbetsintervju (eller jo, det också faktiskt när jag tänker efter) men jag tycker att det som Annika skriver om är symtomatiskt för en hel samhällsanda som ger sig till känna både här och var. Min utbildning är till exempel bara ett utav många ställen där folk springer sig trötta i prestationskravens råtthjul, där folk jagar rader i CV:t med alla möjliga vapen och verktyg, näbbar och klor för att någon annan, någon arbetsgivare förväntar sig det. Snabba på, det finns ingen tid att slösa! Vi har inte tid att bli människor, vi måste hinna skaffa oss själva meriter! Nej, jag överdriver, jag raljerar, juriststudenter är inte radiostyrda icketänkande människor men stressen och kraven finns där. Det är känslan av att det är viktigare vad du jobbar med än vem du är, att det är viktigare hur det går än hur du mår, som finns där, ibland dold, ibland relativt uttalad.

För egen del bestämde jag mig för länge sedan för att sluta jaga prestige och istället göra val utifrån vad jag själv behöver för att bli mer utav den jag själv är och vill vara. Det låter förbannat helylle men det känns ändå som det enda som går att göra för att inte reduceras till att vara en mänsklig meritförteckning. Dock innebär det också att relativt ofta göra saker och val som faller utanför ramen av andra människors förväntningar. Vissa val uppfattas säkert som märkliga men må så va, jag tänker inte vara någons glädjeflicka, jag kan inte begå det självbedrägeriet och jag är inte intresserad av att lura någon med en maskerad bild av vem jag är.

Problemet är bara att många vill ha polerade ytor och inte verklighet. Vi vill ha politiker som är som vanligt folk men när de vi själva har valt gör minsta misstag så blåser vi upp det på stora bildskärmar, i rader av versaler och ältar deras fadäs tills vi har nött ner det mänskliga i dem till bara benet. På arbetsmarknaden annonserar arbetsgivare efter anställda som vågar sticka ut ur mängden, helst med en lekfull trygghet, men väljer sedan bort de som kanske valde en väg som skapade karaktär men som krävde en uppoffring i form av en prestigefylld merit i CV:t. Visst, det är kanske löjligt att dra in politik i det här lilla blögginlägget och det finns säkert mången arbetsgivare som helst väljer människor med lite själ dunkandes innanför bröstkorgen, men ändå, det finns någon halvsunkig dubbelmoral i oss människor. Vi vill ha det som är bekvämt och sockersött, något vi känner igen men som samtidigt är ärligt, genuint och bjuder på något nytt. Och det går inte ihop. Vi kan inte förvänta oss att få ta del av varandras erfarenheter och ha det fint med varandra utan att vara villiga att vidga våra perspektiv, låta folk vara precis som de är och växa vidare i det.

Hur ska vi ha det? Jag vet inte men jag vill gärna omges av människor i kött och blod. Inga dimråder, inget hittepå. Var gärna liten och svag eller stor och stark, bara det är dig jag får se och inte vad du förväntar dig att jag vill se. Gå gärna snirkliga vägar som får dig att lära dig att sluta krusa de som icket krusas skall. Så! Ge mig det och låt mig få vara en del av det, då är jag nöjd. Då är jag glad.

Jag tänker på saker som gör att jag känner mig fånig eller bra, jag har inte bestämt mig ännu. Skrev just ett inlägg som jag tog bort om att juristyrket är ett teknikeryrke, att juridiken är som en skiftnyckel (obs! jag var medveten om att detta var fånigt, jag är inte dum). Men vaffan, vad i fa-aan, satans fan, fanskap och helvete.

Låt mig bara tänka denna tanke klart. Låt mig bara få formulera saker lite tydligare så ska jag berätta sen. Så känns det mesta i mitt liv just nu. Jag trycker hold eller paus. Stoppar in huvudet i frysen och avvaktar sinnesnärvaro.

Om du ser till att bara göra saker som gör dig glad, då kan det omöjligt bli dåligt i längden (gäller för samtliga delar av detta jordeliv). Om du inte blir glad av det du gör, då slutar du med det omedelbart, alternativt hittar en utväg ur det så snart du bara kan och tar den. Att vara glad är det viktigaste. Slut på budskap.

Advanced style är absolut en utav mina favoritbloggar. Där finns en hel del magnifika, roliga, briljanta, ståtliga, fullkomligt orädda, knäppisar till kvinnor. Älskar knäppisar. Knäppisar är bäst.

Lovade mig själv att aldrig göra om detta igen. Detta som innebär att skjuta på saker tills de är så långt gångna att de förvandlats till en stor, svart, stel klump av dåligt samvete och ångest illa inkapslat i bröstkorg och i maggrop. GÖR DET ALDRIG IGEN, sa jag med hög och myndig stämma samtidigt som jag tittade mig själv i spegeln med en blick som skulle ha kunnat vässa sig genom bakskallen, vidare genom vägg av spån, trä eller till och med tjock stomme eller betong eller järn, ut i yttre rymden. GÖR BORT SAKER PÅ EN GÅNG. Detta löfte till mig själv planerar jag nu att hålla. Som ett livslångt åtagande att sluta upp med detta uppskjutande. Från det djupaste av mitt hjärta och själ menar jag detta: att skjuta upp saker är en demon. Ta aldrig in den i ditt hem eller liv.

Kastades tillbaka in i dåtid, möjligtvis till en högstadietid. Till gröna skåp i korridorer av armsvett och tonårshy, till snus som klistrats fast i taket (förstod aldrig hur de lyckades?), klotter och ljusgårdar som läckte in kyla så pass att lärarna tillslut godtog mössa inomhus (ej artigt men okej då, ni får väl). Till blickar som skickas genom luften som sylvassa giftpilar i folks ryggtavla, ba SCHMACK, där satt den. En gång i tiden var det häftigt att vara elak och vass, leta sätt att förgöra varandra framförallt genom att exkludera varandra gemenskapen. Vissa växte upp, tog av sig savannbrallorna, slutade bolma tjuvrök bakom gympahallen, tvättade bort den unkna känslan av skitsnack och små tankar om andra människor. Vissa vek av, tvärvände in på snällare livsstigar. Insåg att det är helt onödigt att tänka: vi mot dem-tankar. Vissa ville att alla skulle få känna sig som en del av gemenskapen, att ingen ska behöva känna sig ensam. Jag gillar vissa. Jag gillar nutid.