ruutha

Idag såg jag en bit av Malou Von Sivers morgonprogram (nej, jag skäms inte). Idag diskuterade de mobbning och hon hade bjudit dit en skådespelare som hade blivit mobbad hela sin skolgång. Han sa att han fortfarande märkte av att det påverkade honom. Tydligen var det någon bloggare som skrev elaka saker om honom på sin blogg. Han sa: "Första gången jag läser ett elakt inlägg han har skrivit om mig, skrattar jag åt det. Andra gången jag läser det blir jag förbannad och tredje gången tänker jag att han har rätt." Jag tänker att det är så mobbare gör: de gör folk hemskt illa. Och det är inte okej.

Det finns en anledning att jag älskar söndagar: de krossar alla andra dagar. Idag ringde våren och sa: jag kommer över en stund. Bara en sån sak.



Vi åkte på bakisloppis (en borttappad tradition). Jag såg töntig och nöjd ut.



Efter snygga skor och bestick för 120 kronor sammanlagt var jag lite mer nöjd.




Vi köpte grejer till fredagens klubbkväll (Henry: sport) och kände oss som barn igen. Lillgamla barn. Jag tror jag var mest lillgammal. Men alla vet att anso ändå är värst. Inte för att hon var där just då men.



Roliga inslag i vanlig loppisordning fanns såklart. Det fanns även svett och hästlukt, ibland kombinerat. Emma skyllde ifrån sig hästlukten på tjejen som brukar hjälpa henne i stallet. Sjukt moget.





Sedan åkte vi hem till familjen BÄST. Jag var lika imponerad som vanligt av deras fantastiska hem. Jag frågade om jag fick flytta in. De sa att det var okej om jag tapetserade om gästrummet.





Vi badade. August bar en välsydd skumhatt. Jag tror att nån kan ha kissat lite i vattnet (det var inte jag). Glamour möter vardag, tänker jag. Det är ba härligt.



Sedan såg vi Pippi. Barnen var så inne i det hela att de bitvis dregglade. På riktigt, det rann dreggel. Men även då var de helt och hållet bedårande. Sådär så jag nästan började grina. Eller dreggla, men det hade känts fel.
 


David lagade mat. Han bakade egna pitabröd, gjorde massa olika röror, falafel och annat mycket gott. Sedan åt vi arabisk-post-påsk-middag. Det var kanske DET godaste jag ätit i hela mitt liv. Det var så gott att jag inte ens vill prata om det för då blir jag ledsen över att det är slut. Och om jag säger att allt var veganskt och att David lärt sig recepten från sin palestinska vän lever vi upp till varenda fördom av en klassisk Umebo. Jag tar risken.



TACK David för maten!




Sedan var det läggdax.





Vi kände lite samma sak och somnade nästan i soffan. Paltkoman var ett faktum. Helt och hållet ofrånkomligt.




Tack för den här fantastiska dagen! Jag älskar mina briljanta vänner så mycket att det gör ont innuti. Så mycket, så mycket, så mycket, så mycket.

Det här är det bästa jag har läst på jag vet inte hur länge. Fullkomligt briljant skrivet och beskrivet. Och oooja, vad jag känner igen mig.

att utgå. att återvända.

Sitter och kvällssappar i soffan och landar mitt i ett debattprogram. Debattprogram är vanligtvis något jag försöker undvika för att jag alltid blir lika förbannad på allt idiotiskt som folk häver ur sig. Och mycket riktigt, det dummaste jag hört på länge lyckas Ingrid Carlqvist rapa upp. De pratar om barn och föräldraskap och hur känsligt det är när föräldrar inte älskar sina barn. Det sitter nån stackars man i publiken som minsann inte älskat sin son på 9 år. Stackars, stackars man som hade sex och satte ett barn till världen. Stackars, stackars man som inte fick göra valet att ta bort barnet. Jag tycker ungefär INGET synd om honom. Min förståelse sträcker sig inte så långt som att han har rätt att skriva en bok om sin kärlekslöshet till sitt barn som idag är 10 år. Men jag har inte läst boken, så jag ska inte raljera allt för mycket kring det. 

Det Ingrid Carlqvist sa, gjorde mig dock riktigt irriterad. Hon sitter där i myssoffan och säger att det "minsann är så synd om männen för att de inte har någon som helst valmöjlighet. De får inte bestämma om de vill ha ett barn eller inte, de får bara acceptera kvinnans beslut." Jaha? tänker jag, och för kvinnan är det så himla, himla härligt att ta beslutet? Visst, hon hade oskyddat sex, hon också, och var väl införstådd med de tänkbara konsekvenserna av det, men valet att behålla eller att inte behålla ett barn som växer innuti en kan väl aldrig kännas som något annat än maktlöst?

För det första är det hon som bär barnet. Det är hennes kropp som barnet, fröet, eller vad man nu vill kalla det, växer i. Sedan ska hon ta beslutet, ska fröet få fortsätta leva eller inte? Och om hon bestämmer sig för att göra en abort kommer hon antingen att få hormoner som motsvarar femton års användning av p-piller eller så måste hon göra en skrapning. De risker som medföljer av valet att göra en abort vill jag inte ens gå in på. Om hon å andra sidan bestämmer sig för att behålla barnet kommer hela hennes liv och hennes kropp att förändras. Med allt vad det innebär. 

Hur kan Ingrid Carlqvist beskriva mannens situation som maktlös i förhållande till kvinnans? Hur kan den maktlöshet som mannen känner ens vara i närheten av den maktlöshet som en kvinna i samma situation känner? Det kan jag bara inte förstå. Och jag blir så oerhört rädd för den här typen av diskussion. Att den ens snuddar vid någon form av inställning att kvinnan har turen att "få bestämma" är så farligt, så farligt. Kvinnan har inte turen, hon har rätten att i alla lägen bestämma vad som ska hända med hennes kropp. Och den rätten är grundad i det faktum att det är kvinnas kropp som påverkas av beslutet, inte mannens. Mannen hade däremot möjligheten att ta ett annat beslut mycket tidigare, nämligen: vill jag verkligen, verkligen inte ha barn har jag inte sex med någon eller så använder jag kondom. 

Själv är jag bara avgrundslöst tacksam över att jag aldrig ställts inför beslutet att göra en abort eller inte men jag vet också att om det någonsin skulle hända så skulle det vara mitt beslut att ta. Och ingen annan i hela vida världen, man eller kvinna, skulle ha någonting att säga till om. 

Amen. 

En gång när jag var liten sjöng jag i kör. Det var en kyrklig barnkör (för det fanns så himla många kyrkor i Sävar att det bara var att välja och vraka. Man kunde vara precis vad man ville och bara något år senare slutade jag vara något alls.) Men hursomhelst så fick vi vara med i tv en gång. Jag hade på mig min finaste klänning och satt längst ut i kyrkbänkraden och kände nervositeten i lillbarnmagen min. Men innan vi fick göra stor entré skulle en några år äldre tjej sjunga. Och det enda jag minns är när hon gick upp på scenen. Jag minns inte när vi sjöng, jag minns bara hur jag satt där i bänkraden och såg hur hon var ljuv som en blomma och sjöng som en fågel. Jag sträckte på mig för att se henne bättre och minns hur anso viskade i mitt öra: "titta, hon rör knappt på munnen när hon sjunger och ändå låter det sådär fint och starkt".

Och det är ändå väldigt fint än idag:

Jennie Abrahamson

Inatt vandrade jag av och an och fick ingen ro. Försökte sova men låg med klarvakenögona och dödströttkroppen och kände hur hela Umeå stormade, hörde vinden bryta i taket mitt och snörasket slita i fönstrena. Steg upp och lutade pannan mot rutan och såg Sibiren ta form utanför. Jag älskar snö som vet hur man beter sig, men det här är bara skit skit skit, tänkte jag. Men sen tänkte jag: tänk att inget av resten är skit. Tänk att resten typ är det finaste. Bara sådär, ja.

Jag älskar min lägenhet. Men hela fastigheten med tillhörande fastighetsägare är inget jag älskar. Förutom att låsta cyklar har blivit stulna från trapphuset hade jag i somras inbrottsförsök i min lägenhet, men igår hände ändå det sjukaste. Vid 23tiden greps tre rånare I MITT TRAPPHUS. De hade rånat en liten spelbutik i stan och sedan sprungit in i mitt trapphus och gömt sig nere i källaren. Polisen grep dem någon timme efter rånet. Imorse ringde jag yxskaftet till fastighetsägare och frågade om de kunde byta portkod (som jag bett om trehundratusen gånger förut). Hennes svar var är det är så himla jobbigt att göra det för att man måste meddela alla som bor i fastigheten om att man har bytt portkod (vi är tre stycken). Jaha, men varför klarar alla andra fastighetsägare i hela kommunen av det, utom kommunen själva? frågade jag då. Då visste hon inte vad hon skulle säga. Sedan okynnesbrann jag av lite till. Men säger man saker som: "jamen jag har jättemycket att göra och jag visste inte och jag trodde att någon annan hade gjort det och och och" då har man gett sig in i leken och då får man leken tåla!!!

Kära du,

Ibland tror jag att jag är en ensamvarg. Får för mig att jag trivs bäst när jag får göra saker hemma, själv, på mitt sätt. Jag börjar inse att jag har helt fel bild av vem jag är. Jag trivs ju ingenstans med att exempelvis skriva examensarbete själv. Det är så himla jobbigt att inte ha någon att dela alla tankar, funderingar och så vidare med. Det är skitjävla tråkigt att inte ha någon annan anledning att stiga upp på morgonen än för att jag ska sitta själv i ett hörn någonstans och skriva ett arbete BARA FÖR MIN SKULL. Jag vill inte det! Jag vill jobba i grupp! Jag vill att någon ska förvänta sig saker av mig, utmana mig, gnälla på mig, skratta med mig, åt mig. Jag vill dricka kaffe med någon vid 10, äta lunch med någon vid 12, ta en eftermiddagsfika vid 15, gå hem några timmar senare och säga: idag har vi jobbat så sjukt bra!

Alla bara går runt och skrattar med sina klasskamrater, drar roliga internskämt om det de håller på med, gråter ut inför varandra när det är lite tungt, klappar varandra på axeln och säger: "kom igen nu, det här kommer vi klara, nu kör vi!". Och här sitter jag helt själv. Hur kul är det liksom? Och säg inte: "jamen du har ju din handledare". För det må jag ha men det är ingenstans samma sak som att ha en examensarbetskompis.

Kära examensarbetskompis som inte existerar, det är så tråkigt och trist utan dig. Nu vill jag grina och tycka synd om mig själv. Men jag håller det inom mig, jag håller det inom mig.

Vänligen, ensamtjej_86@hotmail.com